I måndags var jag på min fars begravning, det var en fin ceremoni även om kapellet hade problem med sin ljudanläggning och ljudansvarige inte hade koll på vilka låtar som skulle spelas eller när.
Det var en skum känsla att sitta på min pappas begravning, utan tårar eller några känslor att ta på. Jag har inte haft någon direkt kontakt att tala om med släkten på min pappas sida under många många år. Och den kontakt jag haft med min far har varit mycket sporadisk.
När jag var i 15 års åldern tyckte min far att jag var tillräckligt stor att kunna hålla kontakten själv, det var bara det att han själv inte hörde av sig till mig. Detta tröttnade jag på efter ett tag och gav honom ett ypperligt tillfälle att visa att han faktiskt också kunde hålla kontakten. Han misslyckades (han hörde aldrig av sig) och åren gick. Jag tror att jag vid det tillfället insåg att det alltid kommer att vara så och sörjde förlusten av min pappa redan då.
Men jag känner att jag ändå fått ett avslut och har accepterat min far som den han var trots hans fel och brister. Jag har förlåtit honom för hans obefintliga närvaro och kan minnas våra fina stunder tillsammans med glädje. Vila i frid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar