Det här med att komma till skott att skriva i bloggen har inte varit min starka sida den senaste tiden. Flera gånger under dagen kommer jag på saker som jag vill skriva i bloggen både saker som händer under dagen och saker som hänt tidigare men som jag glömt av när jag väl sitter och skriver.
Idag när jag hämtade Axel stod det en liten grävmaskin i hörnet Vasagatan-Viktoriagatan. Vi stannade till för att se vad de gjorde. Axel frågade killarna som arbetade där vad de gjorde och varför och en hel mängd andra saker. Axel tyckte det var dumt eftersom man inte kunde gå där när de grävde. Efter att ha stått där en stund var ungarna nöjda med vad de sett och hört och vi kunde gå vidare. Axel var tyst en stund men sen haglade frågorna över mig:
"Varför var gubbarna där?"
"Men varför gräver de inte på den här gatan?"
"Men man måste gå där!"
"Men när är de färdiga?"
"Men när kan man gå där?"
"Men varför grävde de där?"
"Men varför kan de inte gräva på den här gatan?"
Tänk vad som rör sig i en fyraårings huvud egentligen, tänk vad mycket frågor de har. Och tänk vad dumma vi vuxna är ibland när vi inte orkar svara på alla frågorna, jag försöker göra mitt bästa att svara på alla dessa frågor så gott det går men det är inte alltid det lättaste.
Idag hade de gått igenom ordningsregler mm på Axels förskola, bland annat var det viktigt att vänta på sin tur! Det är inte lätt för ett litet barn att hålla sig och vänta på sin tur när man är ivrig att få göra något, eller om man har något "viktigt" att fråga om eller berätta för mamma och pappa fastän de är upptagna med något annat eller pratar i telefon.
Idag när jag hämtade Axel stod det en liten grävmaskin i hörnet Vasagatan-Viktoriagatan. Vi stannade till för att se vad de gjorde. Axel frågade killarna som arbetade där vad de gjorde och varför och en hel mängd andra saker. Axel tyckte det var dumt eftersom man inte kunde gå där när de grävde. Efter att ha stått där en stund var ungarna nöjda med vad de sett och hört och vi kunde gå vidare. Axel var tyst en stund men sen haglade frågorna över mig:
"Varför var gubbarna där?"
"Men varför gräver de inte på den här gatan?"
"Men man måste gå där!"
"Men när är de färdiga?"
"Men när kan man gå där?"
"Men varför grävde de där?"
"Men varför kan de inte gräva på den här gatan?"
Tänk vad som rör sig i en fyraårings huvud egentligen, tänk vad mycket frågor de har. Och tänk vad dumma vi vuxna är ibland när vi inte orkar svara på alla frågorna, jag försöker göra mitt bästa att svara på alla dessa frågor så gott det går men det är inte alltid det lättaste.
Idag hade de gått igenom ordningsregler mm på Axels förskola, bland annat var det viktigt att vänta på sin tur! Det är inte lätt för ett litet barn att hålla sig och vänta på sin tur när man är ivrig att få göra något, eller om man har något "viktigt" att fråga om eller berätta för mamma och pappa fastän de är upptagna med något annat eller pratar i telefon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar