Hemma på vår gata i stan...

Storebror har som sagt gått igenom rätt mkt under de senaste månaderna vilket har resulterat i (tror jag) att han söker uppmärksamhet på alla tänkbara sätt. Inte allra minst genom att slå eller knuffa andra barn, särskillt barn som han inte kan kommunicera med, vilket jag tycker är jättejobbigt. När jag är ensam med båda barnen vågar jag inte gå till någon lekplats eftersom det kan finnas andra barn där. Vissa barn blir mer utsatta än andra, bäst går det med barn som är äldre än storebror för de kan oftast kommunicera eller kan ge igen och då är det bra. Oftast verkar det som att han märker på de äldre barnen att här kan jag kommunicera och låter bli att slåss eller knuffas. Det enda stället jag vågar vara med båda barnen är på gården där vi bor för där är det nästan aldrig några barn.

Jag anser att vi alla har ett ansvar gentemot barnen, att lära dem vad som är rätt och fel oavsett om det är mitt barn eller någon annans barn. Barn måste få tillsägelser av andra människor än sina föräldrar också. Man hjälps åt att se till barnen när de leker så det inte händer en massa tråkigheter, man kan ju inte vara överallt samtidigt.

"Hemma på vår gata i stan..." så bor det en tös som är precis jämngammal med storebror. Hon är lite överbeskyddad av sina föräldrar och råkar nästan alltid ut för storebrors dumheter, för det är ju dumheter, han får inte lov att slåss eller knuffas. Tösa ger heller inte igen, dessutom är hon ganska nyfiken och springer gärna efter för att se vad storebror sysslar med så varje gång de är ute så får jag springa efter storebror som en igel för att försöka förhindra eventuella konflikter. Ibland kan jag inte springa efter honom eftersom jag även har lillebror att ta hand om, han behöver mat titt som tätt. Tösas föräldrar är dessutom ganska knepiga människor som inte går att disskutera med, vilket i sin tur har lett till att de verkligen avskyr storebror och kan inte se något bra med honom.

De ser storebrors "beteende" som ett gigantiskt problem, visst är det ett problem men det verkar tro att vi kan få honom att sluta med det genom att knäppa med fingrarna. Dessutom anser de att vi tillåter honom att slåss eftersom han gör det. Vi jobbar dagligen på att få honom att sluta upp med dumheterna och vissa dagar går det riktigt bra men andra inte.

Episod I:
Storebror leker på gården tillsammans med bästisen och har fått låna bästisens sparkcykel. Tösa kommer fram till storebror och ska ta sparkcykeln, storebror knuffar undan tösa. Tösas mamma kommer till undsättning och säger till storebror "Man får inte slåss, det gör ont. Om du slår Tösa en gång till så kanske hon slår tillbaka och hon FÅR (och en sur menande blick på mig) inte slåss!" Jag tolkar det som att hon säger att han får slåss för oss, vilket han absolut inte får, men jag säger inget.

Episod II:
Barnen leker på gården och något händer, jag ser inte vad det är eftersom jag precis varit inne och hämtat mat till lillebror. Tösas mamma säger till storebror "Man får inte slåss. Om du slår Tösa en gång till så kanske hon slår tillbaka och hon FÅR inte slåss!" Jag tänker, "OK, då är det väl bra då". Barnen fortsätter leka ganska bra och vid ett tillfälle kramas de om och om igen, det ser jättegulligt ut och jag utbrister "Åh, vad gulliga ni är och så duktiga som kramas!" Tösas mamma inflikar "MEN, han slogs ju förut!" (Jag tolkar det som att hon menar eftersom han slogs förut så var det inte bra att han kramades. Oavsett vad han gör så är han "dålig" i hennes ögon.) En liten stund senare är det färdigt igen och tösa får sig nästan ett tjuvnyp av storebror. Jag tar undan storebror och säger åt honom, men ger honom inte några konsekvenser. Tösas mamma mer eller mindre ryter åt mig "Jag vill PRATA med dig lite senare" Jag blir arg av hennes tonfall och sättet att säga det på. Och säger ifrån ordentligt. "Barnen är bara 2,5 år och man måste passa på dem hela tiden, man kan inte låta dem springa runt hur som helst och förvänta sig att de ska leka fint. De testar sina gränser. När du säger till storebror så tycker jag att du är lite osmidig, du ger honom dubbla budskap och menar på att han får lov att slåss för oss. Han får absolut inte slåss och vi jobbar med det dagligen" Hon säger: "MEN han FÅR ju slåss, han gör ju det!" Jag säger "Bara för att han slåss betyder det inte att han får lov att göra det för oss!" Så lämnar hon gården med tösa.

Episod III:
Tösas mamma knackar på dörren morgonen därpå och vill prata om storebrors beteende. Jag börjar med att be om ursäkt för att jag "brusat upp" dagen därpå (detta eftersom jag vet hur de är och det löser inget att alla är arga på varandra). Hon säger att han måste sluta upp med det innan det händer något allvarligt. Att hon är förtvivlad över att dottern blir slagen och att det är ett gigantiskt problem. Att dottern frågar varför han slåss och att de andra barnen inte slåss. Att många av de andra föräldrarna också tycker att det är ett gigantiskt problem. (Det är 2 familjer till och ingen har sagt något till mig om att det är ett problem.) Jag säger att vi om några upplever också det som ett problem och att vi jobbar med det dagligen men att det tar tid för en 2,5 åring att ändra beteende och att det dessutom går i perioder. Jag springer efter honom som ett plåster för att förhindra att något händer. Jag vågar inte gå ut till någon lekplats med båda barnen eftersom det kan finnas andra barn där, det enda stället jag vågar gå ut med båda är på gården eftersom där är nästan aldrig några barn. Så frågar jag henne vad hon vill ha ut av samtalet och hon säger "Att han ska sluta slåss!" Men vi jobbar på det dagligen, det är inget som sker över en natt. Dessutom måste jag ibland ta hand om lillebror och kan då inte ha koll på storebror. Då måste du hålla koll och se till att inte något händer. Hon säger att det är inte min uppgift att hålla koll på andras barn, men att hon ändå kan göra det för att hon förstår att jag måste ta hand om lillebror också.

Episod IV:
Pappan är ute med tösa. (Innan har vi sagt till storebror att han inte ska leka med tösa eftersom tösas mamma blir så arg när han slåss) Jag säger till storebror, kom här. Tösas pappa tar med tösa till storebror och säger att de måste ju lära känna varandra. (Det var ett jättebra initiativ tyckte jag) Tillsammans hjälptes vi åt att se till att storebror inte fick chansen att slåss. De lekte med varsina bollar och kastade och sprang efter bollarna. Det gick jättebra. Tösa fick fatt i storebrors boll men pappan var där och kunde ta bollen och ge den till storebror innan något hände. Efter en stund släppte pappan kollen, jag springer efter barnen med lillebror i bärselen. Tösa får fatt i storebrors ena boll och storebror är snabbt framme och slår till tösa med den andra bollen (som visserligen är mjuk). Då sätter jag mig ner i storebrors höjd och säger till honom att antingen ber du om ursäkt eller så får du gå in. Han vill inte be om ursäkt så han får gå in, efter en stund kommer han ut och ber om ursäkt. Då är allt bra, TROR jag. Sura blickar och de går in.

Episod V:
Pappan kommer ut med tösa. Storebror sitter med tanterna och sina självhäftande bokstäver som han klistrar på ett papper. Han håller upp bokstäver och berättar för tanterna vilka bokstäver det är. Pappan säger "Man ska inte lära så små barn att läsa och skriva. Man ska inte lära barn att läsa och skriva innan de börjar i skolan, de ska lära sig läsa och skriva i skolan annars så tröttnar de på skolan och lär sig ingenting!" En av tanterna säger. "Nä, inte storebror han är så intelligent så!" Pappan säger spydigt "Nä, inte han inte!" (Till saken hör att en av tanterna arbetat som lärare och har en del erfarenhet av de flesta typer av barn. Hon tycker att storebror är extremt framåt och fantastiskt duktig för sin ålder.)

Episod VI:
Pappan kommer ut med tösa och hennes sparkbil. Storebror har också sin bil ute och de åker omkring på bilarna. Tösa får syn på storebrors boll och springer fram till den och plockar upp den, hon tror att det är hennes boll och säger "Min boll!" Jag säger "Nej, det är storebrors boll" Storebror kliver av bilen, innan han ens klivit av bilen bryter tösa ihop, varpå pappan ryter "NEJ, inte skrämma Tösa!" Pappan frågar var vi köpt bollen. Jag talar om var vi köpt den och han inflikar med "Vi hade 2 sådana bollar som vi slängde ut från balkongen, men de är borta nu" Jag tolkade det som att han indirekt anklagade oss för att ha stulit deras boll/bollar. Pappan är sur, ger oss sura blickar. Lyfter upp tösa, tar bilen och ställer den intill väggen och går ut från gården.

Episod VII:
Pappan kommer ut och ska hämta sin cykel. Storebror säger glatt "Hej!", pappan svarar inte. Fipplar av barnstolen på cykeln och cyklar iväg. Kommer tillbaka med tösas bil och säger till storebror "Du får gärna låna tösas bil, men du måste ställa tillbaka den när du är färdig!" Då säger jag "Då var han inte färdig då." Pappan säger "Men man måste fråga om man får låna innan man lånar!" Jag säger då "Om ni har leksaker ute på gården så får ni ju finna er i att andra barn lånar dem när ni inte är ute." Så blir pappan sur och sliter åt sig bilen och ställer den i trappen. Samtidigt som han kommer ut säger han "Ni måste göra något åt honom, annars får ni söka hjälp, så våldsam som han är!" Sliter åt sig cykeln, öppnar porten och kör in cykeln i porten med ett ljudligt brak. Då kunde jag inte hålla mig och sade "Du är ju MINST lika våldsam du!" Han muttrar något som jag inte kan höra.

Alltså, jag fattar inte hur de är funtade. Självklart ska storebror inte slåss, men jag gör allt jag kan för att få slut på det. Det känns som det enda de gör är att klaga på storebrors beteende oavsett om han har gjort något bra eller dåligt. De är totalt oberäkneliga, man vet aldrig om man ska få en sur blick eller ett leende när man möter dem. När mamman är ute med dottern så står hon oftast och pratar med andra vuxna och tösa springer runt på egen hand. Mamman vet ju hur det brukar bli så då tycker jag att hon måste vara med mer, jag kan inte hindra tösa från att komma nära storebror hela tiden. Jag försöker hålla mig mellan barnen men det lyckas ju inte alltid. Eftersom tösa är nyfiken kommer hon ofta fram till storebror för att se vad han gör, ska pilla på hans leksaker och han upplever det som att hon förstör för honom. Hon är bara nyfiken men det förstår ju inte han, eftersom hon inte pratar lika bra som storebror så kan de inte kommunicera och då vet inte storebror vad han ska göra och slår då henne i ren frustration. Det börjar bli rätt jobbigt tycker jag till och med ganska löjligt.

Jag tror att storebrors beteende hänger ihop med att han är väldigt språkligt utvecklad eftersom de barn som han slår oftast inte talar så mycket eller mer eller mindre obegripligt. Äldre barn kan oftast kommunicera med ord och det brukar fungera jättebra med de barnen som pratar begripligt.

Tanterna på gården tror att föräldrarna är avundsjuka på att storebror är så begåvad och intelligent. Att det är därför de hackar på honom hela tiden oavsett om han gjort något bra eller dåligt. De frågade om de inte på bvc sagt att han är fantastisk.

Jag känner att det finns ingen anledning att ödsla tid och energi på de här föräldrarna men eftersom vi bor på samma gård så är det ju oundvikligt att det händer att vi stöter på dem titt som tätt.

Var bara tvungen att få skriva av mig lite...