Idag när vi skulle hem från dagis tog vi spårvagnen. Det kom en låg-golvsvagn vilket är skönt för då slipper man dra upp vagnen för en massa trappor i spårvagnen.
Väl på ska jag låsa hjulen på syskonvagnen då jag känner att folk knör på mig. Jag låser i alla fall vagnen och flyttar mig sedan så att folk kan komma förbi, det var väldigt svårt att flytta på mig eftersom alla "knödde" mig bort från vagnen, vilket jag inte accepterar. Kommer iaf förbi och kan ställa mig bredvid vagnen.
Då får jag höra en sur tonårstjej säga till sina kompisar "alltså folk med barnvagnar, va!" (+ nåt mer som jag inte hörde) Men snälla nån är det enda jag kommer på att säga, jag brukar vara lite långsam i sådana situationer. Efteråt kom jag på något bra som jag borde sagt, något som jag tyvärr inte minns nu.
När vi kommer till centralen stannar "tvåvan" bakom sjuan som har något vagnfel och blockerar spåret (en sån där italiensk skitvagn). Så vi får hoppa av och ta en annan spårvagn, det är någon form av snö/hagel blandat regn ute. En låg-golvsvagn även denna gång, nr 11.
När vi ska av vid vasaplatsen är det rätt tjockt med folk som står ivägen och massor av andra som ska gå av. Förutom vår vagn står det en jättestor väska som blockerar för en annan barnvagn. Den andra barnvagnen blockerar för mig, dessutom blockerar den ännu mer när hon släpper förbi alla 10-15 som ska av den vägen. Axel smiter ut men jag sitter fast.
Jag får hjärtat i halsgropen när dörrarna börjar gå igen, och sticker ut foten bakåt så att den kläms mellan dörrarna. Någon vänlig själ trycker på öppna-knappen och dörrarna öppnas som tur är. Kvinnan med barnvagnen är något långsam med att fatta att jag ska av och hon har heller inte fattat att mitt äldre barn redan gått av. Men i vilket fall som helst så kommer vi av och Axel står på hållplatsen och väntar på mig och Vidar.
Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om vagnen åkt utan att jag kommit av.
